Mio, Min Mio

Tänk att vara övertygad nazist.
Att leva under andra världskriget.
I Norge.
Att uppleva den dagen då allt tar slut.
Världskriget är slut.
Förlust.
Du, bestämer dig för att skjuta dig själv.
Framför din dotter.

Hemskt...

Karin Karlsson kom och berättade för oss om sin uppväxt i norge under andra världskriget igår. Det var ruggigt intressant. Hon berättade bland annat ovanstående historia. Det var inte hennes far, men ön (Bastöy - numera fängels ö) var  liten. Man kända varandra. Vem som var nazist, vilka som var i motståndsrörelsen och vilka som bara försökte leva.
Karin berättade mycket engagerat om hur de som barn brukade springa och sno fallskärmar som använts för vattenminor, men som landat på land istället. En av hennes vänner sydde sig till och med en bröllopsklänning av materialet (råsiden!!!)

Hon berättade även om släktingar hon mist, tillfångatagna av tyskarna då de tillhörde motståndsrörelsen. Om hur de aldrig kom till baka. Om båtar som sprängdes som följd av vattenminorna. Om hur hon själv stått och vaktat med motståndsrörelsen. 13 år var hon då.

Om bitterhet på svenskar som inte gjorde något. ( jo, förresten vi svenskar skickade knäckebröd till skolbarnen en gång om året...wow! ;)  )
Nu fanns dock ingen ilksa kvar varken mot tyskar eller svenskar eller andra inblandade.

Hennes bror, blev inkallad, bildade aldrig någon familj efter allt som skett under andra världskriget.



Det är så mycket tankar i huvudet just nu....
Ni skulle varit där och lyssnat.


På tåget - emelie